Den stora kramveckan

Nånting har varit underligt med den här veckan. Fast inte på ett dåligt sätt. Tvärtom.

Sonen är är inte överförtjust i kramar och pussar. Han accepterar lite motvilligt att jag överöser honom med det, ibland verkar han t.o.m. tycka om det. Han tar dock sällan initiativ till att ge en kram eller puss själv. Eller sällan, jag skulle nog hellre säga i stort sätt aldrig. Klängig ibland ja, kramar och pussar nej. Det är nog ganska vanligt när man som sonen har en autismdiagnos.

Men den här veckan har jag blivit fullkomligt attackerat med kramar. Spontana riktiga kramar. Jag är mållös, vad har hänt?

Häromdagen i matvaruaffären säger han till mig att sluta packa ner varorna för han bara måste ha en kram, sen slänger han armarna runt mig hårt hårt. I matvaruaffären??? Tro mig, det har aldrig någonsin hänt. Det var pur lycka!!!

För andra föräldrar med barn som ständigt pussar och kramar på dem framträder nog inte det här som en stor grej. För mig? Huuuuge!

Som synes ställde han t.o.m. upp på en bild där han ger mig en kram. Jag skulle vilja fråga: "Vem är du och vad har du gjort med min son?" :-)